Studiero- Vems ansvar är det?

Sociala medier översköljs av budskapet att den dåliga studieron i klassrummen är föräldrarnas fel… eller mobiltelefonen… eller diagnoser. Lärarna har endast ansvar för att leverera kunskap. Det skrämmer mig att även lärare delar sådant. Jag ställer mig frågan vem kan ta ansvar? Vem vill ta ansvar? Vems uppgift är det egentligen? Här nedan en artikel av Bo Heljskov Elven som jag tycker är tänkvärd.

http://hejlskov.se/uncategorized/om-pedagogisk-ansvar-som-nollsummespel/

Nåväl, några episoder från min tid inom skolans värld vill jag dela med mig av för att bredda frågan lite. Det blir lite enkelspårigt att tänka att det bara beror på att barnen är ouppfostrade och dessutom blir alla lärare då helt maktlösa, precis som Heljskov säger. Maktlöshet är grunden till utbrändhet så det är mycket viktigt att visa lärarna att de kan påverka.

2010 fick jag mitt första jobb som specialpedagog. Jag var ännu inte färdigutbildad men hade fått ett vikariat i Hälsingland. Det var mycket problem med ”korridorvandrare” på skolan, alltså elever som drev runt och inte gick på lektioner men som var i skolan. En dag kom det en pojke från 8:an och sökte upp mig. Historien han berättade grep mig djupt och lärde mig mycket. Han berättade att han var en av dem som inte gick på lektioner. Han sa att han inte kunde läsa. För att dölja det gick han till lektionen och ställde till bråk så att han skulle bli utslängd. Om det inte lyckades bråkade han ändå mera och kastade materialet och gick. Nu ville han ha min hjälp att vända situationen. Jag tänker ofta på honom. Jag har träffat många som han senare.  Pojken som levde gömd och som stökade hejdlöst ända till han fick uppehållstillstånd och som därefter satt som ett ljus. Flickan som var skolans värsta mobbare men som vände bara av att jag bad henne om hjälp. Lågstadieklassen som slogs i klassrummet och på skolgården och som  skolkade mycket, men där stjärnor tändes i ögonen när de fick uppgifter som de förstod…. Ja de är många, barnen som inte har kontroll på tillvaron, där uppgifterna är för svåra, där livssituationen är övermäktig eller där bemötandet inte är bra. Vi har också grupprocesser att ta hänsyn till. Människor i grupp beter sig på ett helt annat sätt än enskilda människor. Läroplanen för skolan bygger till stora delar på skolkommissionen från 1946. Då efter kriget var det viktigt att eleverna skulle uppfostras till självständiga, kritiska människor som kunde ta egen ställning och inte bara lyda. Då var det viktigt att samhället tog det samlade ansvaret för att vända.

”Huvudansvaret för den mentala omvårdnaden om eleverna måste dock alltid åvila läraren. Denne bör i vida större utsträckning än nu anförtros själsvårdande och sociala uppgifter. Lärarutbildningen bör anpassas härefter. Tillräckliga kunskaper i uppväxtårens psykologi och sociologi bör ingå i varje lärares utrustning. Urvalet av lärare bör ske med hänsyn till lämpligheten att handha en uppfostran av detta slag. Klasslärarsystemet, som gör det möjligt för läraren att lära känna sina elever individuellt och att nå till fredsställande kontakt med hemmen, bör utsträckas så långt upp i skolan som möjligt; på högre stadier bör klassföreståndarskapet få ökad betydelse”  (https://lagen.nu/sou/1948:27). 

Det var då, tänker ni nu… Nä, skolan har fortfarande ansvar både för att utveckla enskilda individer och att utveckla samhället. Föräldrar kan inte ta hela ansvaret, de är varken professionella eller med och ser vad som händer. Barn stökar när de inte har kontroll på tillvaron. Men hur kan skolan ta ansvar då? T ex. genom:

  • uppgifter på lagom nivå
  • tydlighet och struktur
  • Bra bemötande (relationskompetens)
  • Skapa trygghet

Allra viktigaste tycker jag är att tänka

BARN VILL GÖRA RÄTT OM DE KAN

 

Tid

Jag ska komma igång och blogga, men för det krävs tid. Det här med tid är lite spännande. Vi har alla 24 timmar per dygn. Det blir 1440 minuter varje dygn som vi kan spendera på det vi tycker är prioriterat för oss. Jag prioriterar jobbet. Att få hjälpa människor i besvärliga situationer så att de ska kunna hantera livet. Det ger mitt eget liv en mening. Men jobbet borde egentligen bara ta drygt en tredjedel av tiden och jag som kan planera min egen kalender till stor del borde kunna begränsa. Men det kan jag inte. Jag vill så mycket. Det ligger helt hos mig. Just nu visar stämpelklockan på 20 timmar +. Det blir 1200 minuter jag jobbat mer än jag egentligen ska. Vad skulle jag kunna använda tiden till om jag jobbade mindre? Sova, förstås, men tid till det har jag. Det beror på att jag har svårigheter med det, som gör att jag får för lite sömn. Efter snart 13 år med sömntabletter håller jag på att dra ner på dem. Det är inte helt lätt och vissa nätter är sömnlösa, men tiden tar jag mig. Plugga kan jag också göra, men den tiden tar jag mig också så mycket jag tycker att jag behöver. Det går i skov och jag har inte lagt mycket tid i vinter. Någon semesterdag till studier blir det framöver och någon helg i vår. Just nu har jag kommit in efter 90 minuters promenad i skogen. Röra på mig skulle jag behöva göra mer men det är mer orken än tiden som sätter gränser där.

Jag skrev förr idag med en karl några år yngre än mig (7 år yngre) på Facebook. Han hade gjort ett inlägg där han skrev att man inte utvecklas så mycket när man nått 40-50 års åldern. Jag fick anledning att tänka bakåt. Vad har jag gjort av min tid de senaste 7 åren? Jag har tagit två examina på avancerad nivå och påbörjat en tredje, bytt jobb tre gånger och flyttat två, samt engagerat mig lite i politiken. Den mängd kunskap och erfarenheter jag plockat på mig på 7 år är väsentlig. En del av de tankar jag fått av dessa vill jag dela med mig av i denna blogg. Nu ska jag lära mig hur jag kan lägga till bilder i bloggen så att jag lär mig något nytt idag med.

Ta väl vara på tiden!